Från angling till ismete

När jag växte upp i slutet av 70 och början av 80-talet så var min farfar Sture en riktig isfiskare, han var ute flera dagar i veckan sedan han blev pensionär.

Både pimpelfiske efter abborre eller angling efter gädda gällde. Allt som synade isen skulle också hem till frysen, vilket var en vanlig inställning på den tiden och inget som jag reflekterade över då. Det var vanligt med insjöfisk på matbordet både en och två gånger i veckan.

Visst fiskade han på sommaren också men på något sätt så lockade isen och det frusna landskapet fram jägaren i honom.



När det ljusnade skulle donen vara klara!

När det gällde angling så var det hemgjorda angeldon som gällde, allt som inte kostade pengar eller som kunde sparas in på det magra pensionskontot var välkommet. Isbill, ja man slog upp isen på den tiden, visst 10-20 cm is var väl ok att hugga upp, men under senvintern då isarna var en halvmeter tjocka då var man inte kaxig efter några hål. För det var många hål skulle fixas, minst femton don skulle ut och allt skulle vara klart innan det ljusnat, det var en dödssynd om man inte var klar i tid.

Så 03.00 var väckarklockan på och som tioåring var det ruskigt spännande att kliva upp och göra gröt, koka kaffe och choklad, sedan i och ur bilen vid någon mörk skogsväg för att sedan gå genom skogen och ut på isen. Mörten hade farfar i en gammal rostfri mjölkhink, donen i ryggsäcken och isbillen över axeln för den fick absolut inte bli skämd, ett gammalt läderstycke var lindat runt eggen som jag tror var från en nedlagd älg.

Vi fiskade ALLTID i samma vik, satte donen på samma avstånd från vassen som han alltid gjort och som hans pappa säkert hade gjort och blivit upplärd, här snackar vi tradition.
Vi skulle alltså sätt ut donen på samma platser som min farfars, farfar gjorde i slutet på 1800-talet!


Vippan kunde vikas runt och det blev enkelt att lägga den i ryggsäcken

Angeldonen som vi använde var ganska korta vid foten så dom kunde vara svåra att se när det var djup snö. Konstruktionen som var för vippan var genialisk, ett stycke läder som var fastnitad på ena sidan, i den stack man ner vippan och man kunde justera avståndet på vippan allt efter storlek på betesfisken, en liten fisk så stack man ned vippan ca 1 cm, men en större fisk så flyttade man ner den några cm till. Än idag finns ingen bättre lösning utan man får använda olika styva vippor istället.

Vippan kunde flyttas upp eller ned beroende på betesfiskens storlek och på så sätt undvika blindfäll, genialt.

 Angelkroken är ju ett kapitel för sig, den V-formade kroken är gjord för att stickas in under skinnet från stjärten och en bit fram på mörtkroppen, man skulle vid hugg vänta till gäddan dragit ut lina för att stanna och vända på mörten. När den sedan gick igen skulle man dra till ordentligt, det gällde att ha sträckt lina hela tiden för att kroken skulle behålla sitt fäste.
 Var gäddan stor så gällde det att släppa efter och hade man inte koll på linan som låg på isen var det lätt hänt att man klev på den. Men mest blev det smågäddor och fisket var bra i början på vintern för att sedan bli sämre och sämre ju längre vintern gick. När sedan våren gjorde intåg så blev det bättre återigen.
Idag vet man ju varför då gäddan gärna går in grunt under första isen för att sedan åter gå ut på djupet, när sedan våren närmade sig så drog man sig åter till grunda vikar i väntan på leken.

Farfar Sture i badtagen, foto från slutet av 30-talet!

Farfar lever inte längre han gick bort 1987 men det var verkligen spännande att var med honom ut på fiske, varje dag var ett äventyr!